Påskmodernismen
– ett protestpynt i tiden!
I vår
serie som tar upp olika arrangemang och händelser i samband med,
det av regeringen instiftade, disajnåret, har vi kommit fram
till en kritisk genomgång av påskpynt, rykande aktuell
med tanke på påsken som passerade för ett antal veckor
sen.
Artikeln föranledes av en utställning, av den unge, närmast
minderårige, ryske samtidskonstnären Vassily Schiwschowsky,
på Galleri Lilla Päronet, som tog slut för, i dagarna,
fyra veckor sen.
Vad tänker
ni på när ni hör ordet påskpynt? Påskris,
kycklingar, påskharar? Är det inte så att det är
samma, gamla tradiga, påskpynt som kommer fram år efter
år, utan att ni egentligen funderat på vad ni tycker om
det? Har ni någonsin funderat på vad påskpyntet
står för? Är det inte så att detta är ett
område där gammal, unken konservatism fått råda
alldeles för länge, och att en förnyelse, inte bara
är på tiden, utan fullkomligt livsnödvändig?
Ja, allvarligt talat hade jag inte funderat så mycket på
saken innan jag såg denna geniala utställning av den unge,
ryske samtidskonstnären V. S. Det krävdes en stor konstnärs
insats för att få mej att överhuvudtaget reflektera
över den trista, fördomsfulla konservatism som år
efter år fyller våra hem i påsktider.
Vad har egentligen påskriset att säga oss nutidsmänniskor,
där vi lever i vår hektiska tillvaro med tevereklam, globalisering,
Internet, europeisk gemenskap och nyktra telefoner? Absolut intet,
skulle jag vilja säga! Istället försöker pyntet
pådyvla oss en förljugen idyllvärld, med familjelycka
och glada höns, som vi vet var ett falsarium redan då den
fanns. Jag menar, vilken upplyst nutidsmänniska tror idag på
att häxor flyger till Blåkulla… på en kvast?
Eller på harar som lägger ägg?
Ni borde istället
ha tittat på V. S:s arbeten där han i pyntform (Nog så
infernaliskt och effektivt) visar oss den grymma verkligheten bakom
påskpyntets förljugna idyllvärld. Ta t.ex. hans alldeles
lysande ”påskägg”. Ett arbete som inte bara
skildrar äggindustrins grymhet, utan som också, på
ett ytterst tankeväckande sätt, problematiserar äggets
konventionella och uttjatade form, vilket inte är en dag för
tidigt, på ett sätt som ger ägget en helt ny aktuallitet
och samtidskänsla. Vad finner vi då när vi tittar
in i ägget? Ja, inte är det de jolmiga gotter vi vant oss
vid att ett påskägg skall innehålla. Istället
finner vi ett marterat offer för västerlandets njutningslystnad
i form av en, under plågsamma former, förefaller det, avliden
kycklingunge. Man ryser inför denna stumma vittnesbörd över
tillvarons grymhet, men gläds samtidigt åt den varma, hönsiga
empati V.S. synes varit uppfylld av under frampressandet av ägget.
Observeras bör att de två halvorna inte längre passar
ihop. Vad kan detta betyda? Pyntets uppgift är ju att ställa
frågor vilket V.S. pynt gör med den äran. Kanske syftar
han på att sanningen aldrig går att dölja? Vad vet
jag?
Ett arbete, i
samma anda, som också bör omnämnas, är V. S:
”Tangentbordslåda”. Vad vi ser är en låda
som innehållit ett tangentbord till en dator där innehåller
bytts ut mot en hel hop kycklingkadaver. Ett fullkomligt lysande grepp!
I ett slag korsas de hårdhjärtade tjänstemännens
och socialsekreterarnas värld, där de sitter och, med ett
penndrag på tangentbordet, administrerar sina hönstrakasserier,
med den värld, offrens värld, som är som är resultatet
av deras hjärtlösa verksamhet. Fullkomligt lysande!
Dock finner jag
de ovan nämnda arbetena tämligen lättviktiga om man
jämför dem med V. S. verkliga magnum opus. Det märkligt
gåtfulla ”påskris” som utgör själva
höjdpunkten på denna anmärkningsvärda utställning.
Vad vi, till synes, ser är ett vanligt konventionellt påskris,
men när vi närmar oss för att skärskåda
verket inser vi att det är någonting som inte stämmer.
På något sätt, det går i förstone inte
att säga hur, oroar det här riset oss på det sätt
som vi, sen många år tillbaka, lärt oss är ett
signum på verkligt storartad konst. Man känner, på
något vis, hur riset, under den lugna ytan, vibrerar av den
hektiskt pulserade samtidskänsla som är så utmärkande
för det nu vi kallar vårt eget.
Vad är det då V. S. har gjort för att ladda riset
med den elektrifierande spänning vi upplever inför det?
Jo, greppet är lika enkelt som genialt. V. S. har inte dekorerat
sitt ris med det sedvanliga pyntet utan istället ersatt det med
förvillande lika dekorationer, fast i låga material (Papper,
frigolit och hönskartong.) och inte i höga material (Oljefärg,
marmor och hönsfjädrar), som traditionen bjuder. På
detta, enkla sätt förvandlar han det trista, konventionella
påskriset till en uppfordrande fråga till samtiden och
samhället, ett anklagande jacusefinger rätt i ansiktet på
de omedvetna vardagsmänniskorna om hur de lever sina liv. Det
är som om han ville ställa de omedvetna medelsvenssönerna
till svars för vad de gör med sin tid på jorden, fråga
dem om de inser konsekvenserna av sin konsummistiska livsstil och
jag kan inte annat tycka än att de får vad de förtjänar.
Jag är oerhört imponerad av detta verk och lämnar utställningen
med en varm känsla av att jag har mött en frände i
min kamp mot den mänskliga fördumningen. Dock vill jag komma
med en liten kritisk randanmärkning. V. S. har olyckligtvis valt
att utföra sitt påskris med naturpinnar. Det skulle nog
ytterligare förstärkt den vibrerande samtidskänslan
ifall han istället valt mer hektiska samtidspinnar. På
det viset skulle man dessutom ha undvikit att det slog ut löv
på verket vilket var fallet mot slutet av utställningen.
Någonting som gjorde ett lätt jolmigt intryck och som i
någon mån förtog samtidskänslan.
Hilda
Rosenfjoll, er ödmjuka guide i konsten underbara och främmande
värld.
P.S. I samband
med utställningen genomfördes preformance, i form av vältning
av korvkiosker, på olika ställen i stan. D.S.
|